Aktiva föräldrar

Allting går utom små, små barn


Lämna en kommentar

300 mil i samma bil

Tillbaka efter senaste semestern passar det alltid bra att summera upplevelserna. Även om det inte blev jätteaktivt denna gången hann vi i alla fall med att avverka över 320 mil bilkörning på två veckor, och detta genom några av Europas troligtvis mest svindlande bilvägar. 

Bil uppför trollstigen i Norge

Bil uppför Trollstigen i Norge

Vi visste redan innan vi gav oss iväg att vi hade två huvudmoment som skulle kräva lite mer av oss. Detta var dels att vi som sagt skulle avverka en hel del kilometer i bilen med potentiellt uttråkade barn som följd.Dels var det att vi hade bestämt oss för att ta med vårt kära tremannatält och sova i när tillfälle gavs (det är bara att erkänna, det handlar inte bara om friluftskänsla utan även om att Norge är ganska dyrt att semestra i…)

Packat och klart!

Packat och klart!

Bilresandet gick faktiskt över förväntan. I början hade vi en, i förväg, planerad rutt där vi hade tagit fram etapper så att vi inte skulle behöva köra mer än ca tre timmar per dag. Tre timmar är inga problem för våra barn att sitta stilla och med så relativt korta etapper visste vi dessujtom att Elliot inte skulle komma att sova för långa stunder, med utdragna kvällsläggningar som följd. För att ytterligare lätta upp stämningen hade vi dessutom alltid ett öga på badkartan.se på mobilen så att vi kunde tajma lunchstoppen med ett dopp eller två.

Även lekplatser har bilar...

Även lekplatser har bilar…

På väg hemåt blev bilkörandet längre och vädret tillät inte riktigt några badstopp, men tack vare en hel del sjungande och även viss ”kapitulation” till film och spel på surfplattan gick även detta prima. Även Sixten var nöjd med detta och de gånger missnöje uppstod kunde detta oftast förklaras med tom mage.

I Sunne fanns nog den festligaste bilen enligt Elliot

I Sunne fanns nog den festligaste bilen enligt Elliot

Problemkälla nummer två måste jag erkänna var större än åtmistonde jag hade föreställt mig (vi hade ju sovit i tält alla fyra förr) och jag kan inte heller påstå att vi hanterade upplägget exemplariskt alla gånger. Kort kan problematiken summeras med att Sixten somnar som en klocka vid sju, men sover ganska lätt, medan Elliot gärna är vaken så länge som möjligt och inte alltid är varken tyst eller stilla innan han somnat… På förhand såg vi även problematiken med att Sixten tenderar att vakna någon gång mellan 5-6 på morgonen, men detta visade sig vara ett icke-problem eftersom barn verkar sova bättre med sina föräldrar nära inpå och vi slapp i alla fall kliva ut från tältet i ösregn på morgonen.

Att sova i ett relativt litet tält med två små barn under tre år är kanske ingenting jag kan rekommendera vem som helst, men det är absolut görbart med rätt inställning. Det jag önskar att vi hade gjort för att underlätta kvällsläggningen är nog att inte kombinera tältläggningar med långa bildagar, hellre släppa lite mer på principfrågor som bordsskick etc. för att skapa en positiv anda och leka mycket och låta detta ta tid snarare än att hoppas på en extra timme för att planera dagen efter eller liknande. Finns säkert ytterligare punkter att tänka på, men det viktigaste är nog att komma ihåg att semester ska vara roligt för alla och situationer som ligger långt från den vanliga vardagen kräver att även föräldrarna anppassar sig.

En hel del sovande blir det ju så klart i bilen

En hel del sovande blir det ju så klart i bilen

Summa summarum ska framhävas att det var en kanon semester och vi tackar våra vänner i Göteborg, Gesunda och Lauvsnes för deras gästfrihet och här hemma går vi igenom foton som minner om både blöta bad, korta vandringar, vackra fjällvyer, picknickar och fisketurer. Men allt detta får vi ta en annan gång och vi kan ju inta alltid bara lyfta fram de delar som barnen älskade :-)


Lämna en kommentar

Planera småbarnsresa – om vänstertrafik i Asien och bilbarnstolens vara eller icke vara

I snart ett år har bloggen legat vilande. Det låter klyschigt, men saker kom i vägen, helt enkelt. Först en ganska tung graviditet – 3 månaders stillasittande på grund av foglossningar gör inte direkt att man känner sig som en aktiv förälder – och sedan omställningen det innebar för hela familjen att helt plötsligt vara fyra istället för tre. Tiden och orken för olika typer av aktiviteter överhuvudtaget har absolut varit mindre, för att inte tala om tiden och orken att dessutom blogga om de eventuella aktiviteter vi ändå har fått in i livet…

Men givetvis har vi inte gett upp i kampen för att kunna hitta på så mycket skoj vi bara kan trots att vi har blivit småbarnsföräldrar. Redan innan Sixten föddes började vi så smått planera en långresa, och han hann inte bli sådär värst gammal innan vi hade bokat biljetterna till Malaysia. Nu är vi precis alldeles nyligen hemkomna från resan, sådär lagom brunbrända och fräscha och jetlaggade. Vi håller fortfarande på att smälta intrycken från resan, och vi kommer lägga upp både foton och reseberättelse här på bloggen för den som vill läsa, men i det här inlägget har jag valt att fokusera på själva planeringen inför resan. Som en före detta total planeringsmotståndare – jag har alltid velat vara spontan, oberoende, och lite galen på mina resor, med friheten att följa minsta nyck eller tillfälliga resekamrater mot oväntade äventyr – har jag nu så smått börjat inse tjusningen med att grotta ner mig i guideböcker, reseforum och kartor långt innan det bär av. Att resa med barn kräver lite mer planering, men faktum är att det är ju riktigt roligt att planera också!

Att valet föll just på Malaysia berodde på en rad olika saker. Sydostasiens klimat och mat lockade, men vi ville inte låsa in oss på ”svennecharter till Thailand” (som goda vänner till mig har valt att kalla sina semestrar), avspärrade från verkligheten och utan att behöva tänka själv. Samtidigt ville vi inte ta oss vatten över huvudet, och i vår iver att ta oss ”off the beaten track” hamna någonstans med alltför många exotiska sjukdomar och giftiga djur. När vi googlade på ”resa med barn” hittade vi ett välskrivet och inspirerande reportage från Vagabond om just Malaysia, och det var så vi först fick upp ögonen för landet. Min yogainstruktör är från Malaysia och via henne fick jag både inspiration och tips. Malaysia framstod helt enkelt som ett behändigt land att resa i med små barn (bekanta refererade till det som ”Asien light”) utan att för den sakens skull bli tråkigt. Ju mer vi hörde oss för, desto mer lockande lät det. Och innan vi visste ordet av var biljetterna bokade.

Vi var borta ganska exakt en månad. En månad känns tillräckligt länge för att klassas som en ”långresa”, men samtidigt inte så länge att Elliot skulle hinna glömma bort alla dagiskompisar och släktingar som väntade här hemma. Och rent krasst: det var ungefär så länge vi bedömde att vi skulle ha råd att vara borta utan att behöva snåla på resan. Att bo på de sunkigaste vandrarhemmen, åka de skraltigaste bussarna och bara äta Pringles till middag är liksom inte aktuellt längre när man har med sig småbarn på resan. Tillräckligt stora hotellrum för att rymma hela familjen, dessutom gärna rent och fräscht, och definitivt med AC, kändes som något slags minimikrav. Vi ville inte heller behöva leta runt efter den absolut billigaste restaurangen och sedan bara leva på fried rice hela semestern. Därför ville vi ta lite extra höjd rent ekonomiskt när vi planerade hur länge vi kunde vara borta.

Den största nöten att knäcka under planeringsstadiet var, tyckte jag, att bestämma hur vi skulle förflytta oss inom landet när vi väl var där. Själva flyget dit är väl sin sak, men sen då? Hur tar man sig från flygplatsen till sitt hotell? Taxi ja, men de har ju knappt ens säkerhetsbälten, ännu mindre bilbarnstolar… Hur ska man tänka kring det? I vår guidebok stod det att busschaufförerna körde som galningar och att tågtrafiken i landet var relativt begränsad. Inrikesflyg till höger och vänster känns knappast speciellt miljövänligt, och dessutom kvarstår ju problematiken med hur man tar sig till och från flygplatser. Visst hade man kunnat ta med ett babyskydd till Sixten, men Elliots stol är ju betydligt större och otympligare, inte kan man väl släpa med en sån till andra sidan jorden? Och tar man med bilbarnstolar på flyget får man inte ha med barnvagn, och det ville vi ju ha… Nej, hur vi än vände och vred på det så kändes det som att vi inte blev något klokare.

Tillslut hade vi ändå en plan. Planen innefattade flyg till Kuala Lumpur, sedan inrikesflyg upp till Langkawi, båt till Penang och sedan hyrbil tillbaka till Kuala Lumpur. Hyrbilen hade vi bokat hos en uthyrare som tillhandahöll just bilbarnstolar, och med den lösningen kom vi delvis runt problemet med att annars behöva ta med våra egna från Sverige. Jag var visserligen inte överförtjust i tanken på att köra vänstertrafik i Asien, men vi visste helt enkelt inte hur vi skulle göra annars. Hyrbilen, inrikesflyget och de två första boendena var också det enda vi bokade hemifrån. Vi ville ha möjlighet att vara lite spontana och känna efter på plats vad vi var sugna på att göra och vart vi var sugna på att åka. Men en hyrbil skulle vi ha iallafall, det var det enda vi var helt säkra på!

Men… det blir aldrig som man tänkt sig, och planen med hyrbilen skrotade vi efter bara några dagar på Langkawi. Vi började bli sugna på att ta oss ut till öarna på östkusten, och det blev helt enkelt för krångligt med en hyrbil, där fanns ingenstans att lämna tillbaka den och vi var inte sugna på att låta den stå obevakad på någon parkering en vecka medan vi var ute på någon ö långt ute till havs. Efter att ha pratat med lite folk på plats började vi inse att vår guidebok nog hade överdrivit några snäpp vad det gällde de livsfarliga busschaufförerna. Och dessutom insåg vi att det skulle bli väsentligt billigare att avboka bilen och köra på bussar och tåg istället. Och när vi väl hade tagit det steget utanför vår comfort zone – vi klarade oss alltså helt och hållet utan bilbarnstolar, en hel månad! – så förstod vi ju att det var ett mycket roligare sätt att resa på! Att dela tågkupé på nattåget med lokalbefolkningen, eller för den delen att åka minibuss med ett gäng backpackers, är ju betydligt festligare än att sitta själva timme efter timme i en tråkig bil. Och, sist men inte minst: jag slapp köra vänstertrafik i Asien! En stor lättnad faktiskt, om jag ska vara ärlig.

Så, för all del, planera så mycket du vill, men var inte rädd för att ändra planerna under resans gång, om det känns rätt! Det är omöjligt att förutse allting hemifrån, även om man försöker.

På bussen - utan bilbarnstolar

På bussen – utan bilbarnstolar

Här kommer våra bästa tips för dig som planerar en långresa med små barn:

  • Läs in er! Givetvis på resmålet som sådant, men gärna minst lika mycket på hur det är att resa med barn generellt sett. Våra boktips är ”Travel with children” från Lonely Planet, och ”Resor med barn” av Katarina Markiewicz från Ica Bokförlag. Den första listar olika resmål utifrån hur barnvänliga de är, medan den andra är full med matnyttiga tips kring långflygningar, reseapotek och olika typer av boenden.
  • Fråga runt i bekantskapskretsen. Det är alltid någon som känner någon som har varit där redan, och som kan förmedla kontakter. Folk är generellt sett väldigt glada för att dela med sig av erfarenheter och resetips. Det boende vi var absolut mest nöjda med i Malaysia, La Pari Pari på Langkawi, hittade vi inte i någon guidebok, utan det var min yogainstruktör som känner ägaren till hotellet, och tipsade oss om att vi borde åka dit.
  • Om barnen är lite större än våra barn så är det nog en bra idé att låta barnen ta del i förberedelserna så mycket som möjligt. Läs in er tillsammans, titta på bilder, laga mat från landet, prata om vad ni vill göra, etc. Eftersom Elliot bara är drygt 2 år blev hans delaktighet i planerandet ganska minimal. Det handlade i princip om att titta på en världskarta och peka på Malaysia och sedan prata lite om att man kan bada där. Men hade han varit lite äldre hade vi nog lagt mer tid och energi på att involvera honom i förberedelserna.
  • Planera och boka precis så mycket som du själv känner dig bekväm med. Men kom ihåg att ta höjd för att ALLTING tar längre tid med barn. Man behöver fler pauser, och orkar kanske inte resa lika långt på en dag som man hade gjort om man hade varit själv. Och barn behöver ibland en dag eller två för att bara vänja sig vid nya platser. Planera in ”vilodagar” efter resdagar, då man inte har några aktiviteter utan bara tar det lugnt och går och känner in de nya omgivningarna.
  • Börja packa i god tid. Och då menar jag verkligen i god tid. Det är en hel vetenskap att packa inför en resa med små barn, och mycket kan man behöva tänka igenom både en och två gånger innan man får rätt på det. Förutom kläder och tandborstar till hela familjen så är det så mycket annat man ska tänka på: om man till exempel som vi har tänkt åka båt så ska man kanske ha flytvästar med sig till barnen, för det är inte säkert att det finns i barnstorlekar överallt. Lite tips kring packning och förslag på packlista hittar du här.
  • Ha inte för höga förväntningar! Det låter kanske som en lite tråkig uppmaning, men det är ändå värt att nämna. Om du förväntar dig att familjen ska vara i total harmoni och barnen ska vara glada och nöjda 24-7 bara för att ni är på semester så blir du oundvikligen besviken. Bäbisar vaknar fortfarande på nätterna (speciellt om de är jetlaggade) och tvååringar kan fortfarande sätta sig på tvären, matvägra eller få vredesutbrott vid de mest oväntade tillfällen. Detta upphör inte bara för att man åker på semester. Snarare ökar frekvensen, att resa är påfrestande när man är liten! Man tvingas somna på nya okända ställen, man får äta mat man inte känner igen och man utsätts för främmande människor som hoppar på en och vill nypa en i kinderna stup i ett.

Mina förväntningar innan vi åkte var extremt låga. De bestod i princip av en längtan bort från vinteroveraller, och efter att slippa tömma diskmaskinen. Jag skojar inte. Som en liten bonus vågade jag ibland fantisera lite om god mat (som jag dessutom skulle slippa laga själv) och sol och värme. Men annars hade jag INGA förväntningar. Jag var snarare förberedd på att det skulle bli jobbigt. Och det blev det. Ibland. Men egentligen inte jobbigare än hemma. Och eftersom jag var förberedd på det så kunde jag istället njuta fullt ut av varje sekund! Av den fantastiska maten – det malaysiska köket består av en fantastisk blandning av indiskt, thailändskt och kinesiskt, och jag tror inte att vi var missnöjda med maten en enda dag! Av vacker natur och arkitektur, av sol och värme, av mötet med ett nytt land och en ny kultur. Men framför allt njöt jag av att bara vara tillsammans med familjen så mycket, och på ett så avslappnat sätt.


1 kommentar

Träning i vardagen – tävling utöver det vanliga

För snart två veckor sedan avverkade jag det (hittills) tuffaste tävlingsloppet jag medverkat i hittils (Kullamannen ultra). Efter ca 6 timmar och 45 minuters kämpande mötte mig den bästa hejkarklacken av alla på andra sidan mållinjen:

Världens bästa hejarklack!!!

På sätt och vis har ju Elliot även varit med och hjälpt till med träningen på sitt eget lilla sätt. Ända sedan i september, när jag anmälde mig till detta lopp har han nämligen varit en trogen partner i löpspåret. Om man inte har tillgång till så mycket backar så kan jag rekommendera att ta med barnvagnen på löpturen, det lägger till lite extra arbete (och hjälper så klart till i nerförbackarna) och så länge vagnen rör sig sover Elliot ;-). Sen kan ju vän av ordning helt klart ifrågasätta lite hur detta faller in under rubriken ”aktiva föräldrar” men se det då som ett försök att allmänt belysa möjliheterna till träning när det känns som att tiden inte räcker till (sen råkar min personliga vinkling vara att jag gärna vill tillbringa Elliots vakna timmar med honom snarare än ute i spåret).

Så om du är en av alla dom som känner att tiden inte räcker till för den träning du skulle vilja så låt mig dela med mig av mina tre tips:
-låt oss börja med det mest uppenbara föräldratipset: träna när barnen sover. Mitt i veckan innebär detta att när Elliot gått och lagt sig drar jag på skorna och kör antingen ett lättare kortpass eller kör intervaller (bra träning redan vid kort träningstid). Det kan vara imponerande rogivande att springa på en månbelyst landsväg, eller som häromveckan när försommarvärmen kommit känns det nästan som att vara på semester att vara ute i kvällsljus medan husfasaderna fortfarande värmer och uteserveringarna är fulla av glada besökare.

-låt dig inspireras av alla träningstips på nätet som finns för hemmagräning. Själv har jag kört programmet nedan 1-2 gånger i veckan. Inte att likställa med två timmar på gymmet men definitivt bättre träning än att sitta i soffan och tä ka på hur skönt det hade varit att gå till gymmet om man hade haft tid :-)

-inställning! Jag anser själv att jag är ganska träningssugen men det var inte förrän jag i januari kom fram till att jag faktiskt tränade för lite för att på allvar kunna ta mig runt 47km och 1275 positiva höjdmeter som jag faktiskt tog tag i det hela och föresatte mig att verkligen träna aktivt och inte bara när jag upplevde att jag hade tid (sen behöver det ju inte vara ett löparlopp som ger just dig din motivation utan det känner du bäst själv vad som är din morot).

Sist men inte minst vill jag passa på att tacka Sanna (och Elliot) för all support. De har stöttat mig hela vägen och haft full förståelse för att jag emellanåt har tillbringat mer tid i löparskorna än hemma. Nu laddar vi om och siktar mot ett långt mycket viktigare mål den 15/8 (eller när det nu blir)… och denna gången är det jag som ska stötta och hjälpa Sanna så mycket det bara går!!!


1 kommentar

Vi drar till fjällen, fest hela kvällen. Nåja. Fjällen, iallafall.

Även om Elliot än så länge är för liten för att själv uppskatta utförsåkningens tjusning, så är hans föräldrar ganska inbitna snowboardåkare, som inte riktigt kan hålla sig ifrån i alla fall EN liten skidresa om året, trots att vi har gått och fått barn… Österrike har det blivit nu, två år i rad, Ischgl förra året och Zell am See och Kaprun i år.

Två småbarnspappor på väg uppåt för lite puderåkning

Två småbarnspappor på väg uppåt för lite puderåkning

Elliot tar vi givetvis med oss, och knepet är att resa tillsammans med andra, så att den som inte har”barnpassarpasset” har någon annan att ge sig ut i backarna med. Vi har testat två olika varianter: förra året åkte vi tillsammans med andra som också hade barn i ungefär samma ålder Vi hade sammanlagt en 4-månaders, en 6-månaders och en 8-månaders bäbis med oss, varav våran var den yngsta. Fördelen med denna lösning var att vi var totalt 6 stycken vuxna som alla var beredda på skidåkning varvad med barnpassning. Vi löste det så att vi körde ett rullande schema där 2 vuxna hela tiden var hemma med 3 barn, och så byttes vi av vid lunchtid. På det sättet fick alla åkning varje dag, minst halvdagar, och dessutom kunde man maxa åkningen så att man passade på att äta lunch när man ändå var hemma med barnen. Eftersom vi såg till att vara ute i backarna när liftarna öppnade, och körde in i det sista på eftermiddagarna, så blev det ändå ca 4 timmars åkning per dag. En suveränt bra lösning måste jag säga!

Tre små pyren inpackade i bilen, på väg till "vaktombyte" i pisten.

Tre små pyren inpackade i bilen, på väg till ”vaktombyte” i pisten.

Årets skidsemester såg lite annorlunda ut. Istället för att åka med vänner så åkte vi med Joakims föräldrar, plus systrar och deras respektive familjer. Det innebar att vi i stugan hade kusiner i alla möjliga åldrar mellan 5 och 16 år, något som såklart uppskattades mycket av 1,5-åringen som tycker att kusinerna är något av det festligaste som finns. Dessutom hade vi ju med oss Elliots farmor, som var hemma med Elliot varannan dag – vilket såklart var otroligt lyxigt för oss som då fick heldagar i backen. De andra dagarna delade vi på rakt av, så att en åkte före lunch och en efter lunch. Fördelen med denna lösning var uppenbart att vi hade en ”extra-barnvakt” med oss. Nackdelen var att övriga i sällskapet (främst barnfamiljerna med lite äldre barn) inte var riktigt lika sugna på att komma ut i backen tidigt som vi var. Detta innebar att den av oss som åkte förmiddagspasset fick antingen ge sig ut i snön på egen hand, eller vänta på de andra i sällskapet och missa någon timmes möjlig åkning på morgonen.

I övrigt var det inte så stor skillnad att åka på alpsemester med en 4-månaders jämfört med en 1,5-åring. Än så länge är han alldeles för liten för att själv uppskatta själva utförsåkningen, så det handlar mest om stughäng/barnvagnspromenader/allmän lek och mys. Såklart ser vi väldigt mycket fram emot att kunna introducera utförsåkningens underbara värld för vårt barn, så att även han kan uppskatta den, men fram tills att detta är möjligt så har detta funkat som en utmärkt lösning för hans snowboardsugna föräldrar. Här följer några enkla tips till dig som vill åka till fjälls med en liten:

  • Åk tillsammans med andra! Helst med andra barnfamiljer med barn i ungefär samma ålder. Då är man i samma situation och har samma förväntningar på resan. Alternativ mor- eller farföräldrar som inte vill åka så mycket skidor utan gärna är barnvakt en viss del av tiden.
  • Om ni kör bil – låt den lilla bestämma takten. Vi körde ner till Österrike från Skåne båda åren – det är en resa som GÅR att göra på en dag om man är vuxen, men som 0-2-åring vill man inte sitta stilla i en bil så länge. Vi har kört så länge Elliot har orkat, och sedan letat reda på första bästa Gasthaus och tagit in för natten. På så sätt får man även uppleva små otippade orter på tyska landsbygden, lite som en bonus!
  • Om ni kör halvdagars åkning med byte vid lunch, så se till att göra bytena så snabbt och smidigt som möjligt. Bestäm en tid, och kom ombytt och färdig till dalstationen av liften där bytet ska ske. Ta med barnet dit, en barnvagnspromenad är alltid gött. Utrustningen kan övriga åkare ha tagit med sig till backen på morgonen.
  • Glöm inte välling om ni åker till Alperna! Svårt att få tag på utomlands.
  • Att ta upp en 1-åring i liftsystemet för att ”hen ska få leka lite i snön och uppleva stämningen” är inget att rekommendera. Dels kan det kosta en bra slant att bara åka upp med den första kabinliften på engångsbiljett. Dels tycker barnet troligtvis att det är minst lika mysigt att bara leka utanför eller i skidstugan där man bor, eller i någon lekplats i närheten. Jag åkte upp med Elliot en dag, för lite miljöombyte och för att själva bytet skulle gå lite snabbare, men det var definitivt inte värt det. Han tyckte mest att det var besvärligt ljust ute med all snö och sol, så det slutade med att vi mest satt inne på restaurangen. Solglasögon, keps och andra liknande åtgärder är sånt som man kan slita av sig väldigt, väldigt fort om man är i 1,5-årsåldern…


Lämna en kommentar

Julpulka, idoldyrkan och så lite tävling

Julen kom och gick, som den alltid gör. Ett intensivt december – med tokmycket jobb kombinerat med långweekend på snowboard i Hemsedal för Sanna, och en sista månad som pappaledig för Joakim – övergick i en relativt lugn julhelg hos släkten i Stockholm, och nyår som vi firade hos goda vänner i Gesunda, Dalarna.

Snön i Skåne försvann ju tyvärr lagom till 3:e advent, något som vi snöfantaster sörjde en hel del (till skillnad från många andra skåningar som mest tycker att snön är i vägen). Till vår stora glädje möttes vi dock av ett ovanligt vintervitt Stockholm när vi kom upp dagen före julafton. Julaftons förmiddag tillbringades utomhus i kusinernas pulkabacke – en skön start på en annars ganska stillasittande dag.

På juldagen hade vi – som de flesta andra som kanske ätit en aning för mycket och suttit en aning för stilla på julafton – planerat att ta en ordentlig långpromenad med barnvagn i det fina vintervädret. Dock hade det kommit så mycket snö så att det var i stort sett omöjligt att ta sig fram med barnvagnen på gator och trottoarer. Någon bärryggsäck hade vi inte med oss, och ut ville vi. Så det blev till att flytta åkpåse, regnskydd och barn till en pulka istället! Funkade hur bra som helst, Elliot sov gott i över en timme och hans föräldrar fick en skön, uppfriskande – ganska konditionskrävande – promenad i snön. Underbart!

Barnvagnspromenaden ersattes av pulkapromenad

Sedan senast har vi båda börjat jobba heltid igen, och Elliot har börjat på dagis. En stor omställning för hela familjen, och vi har varken hunnit vara speciellt aktiva eller hunnit skriva på bloggen. Joakim löptränar visserligen för ett terrängloppet ”Kullamannen” senare i vår, så allt som oftast är både Elliot och vagnen med ute på riktiga långrundor.

Som jag nämnde ovan så har vi även hunnit hälsa på våra goda vänner Torun och Pontus i Gesunda i Dalarna över nyår – och de är, utan att överdriva, en stor förebild och inspirationskälla just vad det gäller att vara Aktiva Föräldrar. Förutom att de är trebarnsföräldrar och heltidsarbetande lärare respektive läkare, så  driver de Gesunda Vandrarhem nära Gesundabacken. Men de lyckas ändå på något sätt göra allt de där de vill göra: segla, åka telemark, cykla mountainbike, köra en Svensk Klassiker, och lite annat smått och gott. De gör vad de vill, ungarna hänger med och har kul, och det verkar funka hur bra som helst! På så sätt är de nästan idolförklarade enligt oss. :)

Vi har även hunnit skicka in ett bidrag till tävlingen ”Light My Fire Adventures” – en tävling där man skulle beskriva sitt drömäventyr 2013, och kan, om man vinner, få sponsring för att genomföra just detta äventyr. Sju finalister kommer dessutom få blogga om sina äventyr. Kul idé, tyckte vi, och slängde ihop ett bidrag. Snart får vi veta om vi har gått vidare till final!!! Så håll tummarna… Och vem vet, oavsett om vi går vidare eller ej så kanske vi genomför hela friluftsprojektet ändå, nu när vi har börjat fundera på det och hunnit bli lite sugna.


Lämna en kommentar

Slåss vi mot väderkvarnar med bloggen..?

I samband med det förra inlägget om vår graderingshelg i Göteborg uppstod en intresant diskussion på Facebook bland våra vänner, både de som har barn och de som inte har det. Debatten blir så klart något skev eftersom många av våra kompisar är som vi och kontentan av diskussionen är därför lätt att tolka som att vi i sann Don Quijote-anda slåss mot väderkvarnar eftersom det borde vara uppenbart att man ska kunna fortsätta göra vad man vill även efter att man blivit flera i familjen.

Oavsett om det är så eller inte så lägger vi upp diskussionen som en bild nedan så att alla kan få ta del av våra kloka vänners tankar:

En intressant kommentarstråd som uppstod på Facebook efter att Sanna postat en länk till senaste inlägget.

En intressant kommentarstråd som uppstod på Facebook efter att Sanna postat en länk till senaste inlägget.

.


Lämna en kommentar

På gradering med Capoeiragruppen i Göteborg

I snart fyra år har vi hjulat runt i Capoeira-rodan i Lund, först i Capoeira Capaz och numera i Volta ao Mundo. För de av er som inte känner till Capoeira är det en Afro-Braziliansk kampsport som utövas två och två i en roda (i princip en cirkel som begränsas av övriga spelare som samtidigt står runt rodan och sjunger/spelar capoeiralåtar). Spelet utövas oftast med varandra snarare än mot varandra och har inga fasta ronder utan de två spelarna håller på tills någon annan byter av den som har spelat längst. Kolla gärna in en av youtubefilmerna från den senaste graderingshelgen  här. Graderingscermonierna är en del av Capoeiran där man, i likhet med många andra kampsporter, byter ut sitt gamla Corda (typ bälte) mot ett med ny färgbeteckning för att markera för sig själv och andra hur mycket man har lärt sig.

I normala fall tränar vi på tisdagar och lördagar i en källarlokal i Kårhuset på LTH i Lund. Detta har vi kunnat göra båda två genom att vi till varje träning helt enkelt tar med oss Elliot och turas om att underhålla honom vid behov (ja, vi ska erkänna att vi tog en paus under den hösttermin när Elliot föddes eftersom det kändes lite ”over the top” att bara köra på innan vi hade haft någon som helst möjlighet att lära känna Elliot och vad han tycker om och accepterar). Visst hade vi lite funderingar i början men vi var raka och öppna mot våra träningskamrater och berättade helt enkelt att om vi skulle kunna fortsätta träna så måste vi ta med Elliot och vi svarar för att han inte stör någon annan och om det blir för mycket så får de andra säga till. Det har fungerat kanon, stort tack till alla våra träningskamrater som hela tiden har accepterat detta som den mest naturliga sak i världen och som numera nog nästan skulle bli lite besvikna om Elliot inte hängde med.

OK, Elliot har inga träningskläder än men är man tillräckligt lite är väl varje dag träning..?

För att återgå till förra helgens gradering så kände vi att det skulle vara kul att åka upp (vår ”moderklubb” ligger i Göteborg och därför är alla större cermonier/event/workshops där), men i så fall skulle det få bli under samma premisser som den vanliga träningen eftersom vi inte kände att vi ville skaffa barnvakt en hel helg för den sakens skull. Sagt och gjort, vi pratade med vår tränare i Lund och när vi kom upp till Göteborg så flaggade vi även för de ansvariga på plats och svaret blev som vanligt ”självklart ska in ta med er Elliot, det viktigaste är att ni kan vara med och sen får ni ta ansvar för att allting flyter så smidigt som möjligt utifrån era förutsättningar). Så istället för att Elliot skulle vara barnvaktad hela helgen (jodå, han tycker om det också men det känns ändå bäst när han kan vara med så mycket som möjligt och det känns bra att inte behöva belasta barnvakterna i onödan heller) eller att bara en av oss skulle åka så blev det en helg där vi fick tränat massor, fick nya intryck (och dessutom nya cordas) samtidigt som Elliot fick en upplevelse utöver det vanliga.

Elliot njuter av föreställningen från pappas axlar

Under hela själva graderingscermonin så satt antingen Elliot på någons axlar och tittade på människorna som hoppade runt, gick runt och lekte med de andra barn som fans på plats för cermonin, eller tittade på vad som fanns att titta på i gymnastiksalen vi var i. Under den del av cermonin när vi båda två skulle in och spela i samband med gradering så hjälpte Marco (en kompis vi träffat genom Capoeiran) till och höll Elliot nöjd så att vi kunde köra på utan att tänk på var Elliot var elöler om han var nöjd. Och Marco var inte den enda som hjälpte till, utan vid samlingar/genomgångar så knallade Elliot helt enkelt runt och hälsade på alla som log snällt mot honom och vissa av dessa ville även hålla honom och snacka med honom under vissa av träningspassen vilket ytterligare förenklade för oss att få tränat båda två. Nej visst, även solen har sina fläckar och det ska erkännas att det var två personer som ganska tydligt tyckte att vi gjorde fel som tog med Elliot (även om de inte sade någonting rakt ut) men så länge vi har varit öppna mot de som är ansvariga och övriga 78 personer tyckte det var roligt, eller i alla fall OK, så får det betraktas som deras problem och inte vårt!

Summa summarum var det en kanonhelg och ett stort tack ska riktas till alla de som visade både acceptans och glädje över att vi var där alla tre. Kanske är det för att viljan att utöva Capoeira hänger samman med en önskan att tillhöra en mer sydlänsk kultur, som vi inbillar oss är mer öppen och gemensam, eller bara det faktum att folk i allmänhet är hjälpsamma och tycker det är kul med personer som ser möjligheter istället för problem. Vi är i alla fall glada över att vi har tagit för oss och gett både våra normala träningskamrater, och de klubbkamrater i Göteborg vi träffar väldigt sällan, chansen att visa hur glade de är över att vi fortsätter vara en del av klubben även efter att vi har skaffat barn och att träningen går lika bra med en extra person i hallen (kommer nog någon blogginlägg längre fram om de vanliga träningarna ;-).