Aktiva föräldrar

Allting går utom små, små barn


Lämna en kommentar

Slåss vi mot väderkvarnar med bloggen..?

I samband med det förra inlägget om vår graderingshelg i Göteborg uppstod en intresant diskussion på Facebook bland våra vänner, både de som har barn och de som inte har det. Debatten blir så klart något skev eftersom många av våra kompisar är som vi och kontentan av diskussionen är därför lätt att tolka som att vi i sann Don Quijote-anda slåss mot väderkvarnar eftersom det borde vara uppenbart att man ska kunna fortsätta göra vad man vill även efter att man blivit flera i familjen.

Oavsett om det är så eller inte så lägger vi upp diskussionen som en bild nedan så att alla kan få ta del av våra kloka vänners tankar:

En intressant kommentarstråd som uppstod på Facebook efter att Sanna postat en länk till senaste inlägget.

En intressant kommentarstråd som uppstod på Facebook efter att Sanna postat en länk till senaste inlägget.

.

Annonser


Lämna en kommentar

På gradering med Capoeiragruppen i Göteborg

I snart fyra år har vi hjulat runt i Capoeira-rodan i Lund, först i Capoeira Capaz och numera i Volta ao Mundo. För de av er som inte känner till Capoeira är det en Afro-Braziliansk kampsport som utövas två och två i en roda (i princip en cirkel som begränsas av övriga spelare som samtidigt står runt rodan och sjunger/spelar capoeiralåtar). Spelet utövas oftast med varandra snarare än mot varandra och har inga fasta ronder utan de två spelarna håller på tills någon annan byter av den som har spelat längst. Kolla gärna in en av youtubefilmerna från den senaste graderingshelgen  här. Graderingscermonierna är en del av Capoeiran där man, i likhet med många andra kampsporter, byter ut sitt gamla Corda (typ bälte) mot ett med ny färgbeteckning för att markera för sig själv och andra hur mycket man har lärt sig.

I normala fall tränar vi på tisdagar och lördagar i en källarlokal i Kårhuset på LTH i Lund. Detta har vi kunnat göra båda två genom att vi till varje träning helt enkelt tar med oss Elliot och turas om att underhålla honom vid behov (ja, vi ska erkänna att vi tog en paus under den hösttermin när Elliot föddes eftersom det kändes lite ”over the top” att bara köra på innan vi hade haft någon som helst möjlighet att lära känna Elliot och vad han tycker om och accepterar). Visst hade vi lite funderingar i början men vi var raka och öppna mot våra träningskamrater och berättade helt enkelt att om vi skulle kunna fortsätta träna så måste vi ta med Elliot och vi svarar för att han inte stör någon annan och om det blir för mycket så får de andra säga till. Det har fungerat kanon, stort tack till alla våra träningskamrater som hela tiden har accepterat detta som den mest naturliga sak i världen och som numera nog nästan skulle bli lite besvikna om Elliot inte hängde med.

OK, Elliot har inga träningskläder än men är man tillräckligt lite är väl varje dag träning..?

För att återgå till förra helgens gradering så kände vi att det skulle vara kul att åka upp (vår ”moderklubb” ligger i Göteborg och därför är alla större cermonier/event/workshops där), men i så fall skulle det få bli under samma premisser som den vanliga träningen eftersom vi inte kände att vi ville skaffa barnvakt en hel helg för den sakens skull. Sagt och gjort, vi pratade med vår tränare i Lund och när vi kom upp till Göteborg så flaggade vi även för de ansvariga på plats och svaret blev som vanligt ”självklart ska in ta med er Elliot, det viktigaste är att ni kan vara med och sen får ni ta ansvar för att allting flyter så smidigt som möjligt utifrån era förutsättningar). Så istället för att Elliot skulle vara barnvaktad hela helgen (jodå, han tycker om det också men det känns ändå bäst när han kan vara med så mycket som möjligt och det känns bra att inte behöva belasta barnvakterna i onödan heller) eller att bara en av oss skulle åka så blev det en helg där vi fick tränat massor, fick nya intryck (och dessutom nya cordas) samtidigt som Elliot fick en upplevelse utöver det vanliga.

Elliot njuter av föreställningen från pappas axlar

Under hela själva graderingscermonin så satt antingen Elliot på någons axlar och tittade på människorna som hoppade runt, gick runt och lekte med de andra barn som fans på plats för cermonin, eller tittade på vad som fanns att titta på i gymnastiksalen vi var i. Under den del av cermonin när vi båda två skulle in och spela i samband med gradering så hjälpte Marco (en kompis vi träffat genom Capoeiran) till och höll Elliot nöjd så att vi kunde köra på utan att tänk på var Elliot var elöler om han var nöjd. Och Marco var inte den enda som hjälpte till, utan vid samlingar/genomgångar så knallade Elliot helt enkelt runt och hälsade på alla som log snällt mot honom och vissa av dessa ville även hålla honom och snacka med honom under vissa av träningspassen vilket ytterligare förenklade för oss att få tränat båda två. Nej visst, även solen har sina fläckar och det ska erkännas att det var två personer som ganska tydligt tyckte att vi gjorde fel som tog med Elliot (även om de inte sade någonting rakt ut) men så länge vi har varit öppna mot de som är ansvariga och övriga 78 personer tyckte det var roligt, eller i alla fall OK, så får det betraktas som deras problem och inte vårt!

Summa summarum var det en kanonhelg och ett stort tack ska riktas till alla de som visade både acceptans och glädje över att vi var där alla tre. Kanske är det för att viljan att utöva Capoeira hänger samman med en önskan att tillhöra en mer sydlänsk kultur, som vi inbillar oss är mer öppen och gemensam, eller bara det faktum att folk i allmänhet är hjälpsamma och tycker det är kul med personer som ser möjligheter istället för problem. Vi är i alla fall glada över att vi har tagit för oss och gett både våra normala träningskamrater, och de klubbkamrater i Göteborg vi träffar väldigt sällan, chansen att visa hur glade de är över att vi fortsätter vara en del av klubben även efter att vi har skaffat barn och att träningen går lika bra med en extra person i hallen (kommer nog någon blogginlägg längre fram om de vanliga träningarna ;-).