Aktiva föräldrar

Allting går utom små, små barn


Lämna en kommentar

300 mil i samma bil

Tillbaka efter senaste semestern passar det alltid bra att summera upplevelserna. Även om det inte blev jätteaktivt denna gången hann vi i alla fall med att avverka över 320 mil bilkörning på två veckor, och detta genom några av Europas troligtvis mest svindlande bilvägar. 

Bil uppför trollstigen i Norge

Bil uppför Trollstigen i Norge

Vi visste redan innan vi gav oss iväg att vi hade två huvudmoment som skulle kräva lite mer av oss. Detta var dels att vi som sagt skulle avverka en hel del kilometer i bilen med potentiellt uttråkade barn som följd.Dels var det att vi hade bestämt oss för att ta med vårt kära tremannatält och sova i när tillfälle gavs (det är bara att erkänna, det handlar inte bara om friluftskänsla utan även om att Norge är ganska dyrt att semestra i…)

Packat och klart!

Packat och klart!

Bilresandet gick faktiskt över förväntan. I början hade vi en, i förväg, planerad rutt där vi hade tagit fram etapper så att vi inte skulle behöva köra mer än ca tre timmar per dag. Tre timmar är inga problem för våra barn att sitta stilla och med så relativt korta etapper visste vi dessujtom att Elliot inte skulle komma att sova för långa stunder, med utdragna kvällsläggningar som följd. För att ytterligare lätta upp stämningen hade vi dessutom alltid ett öga på badkartan.se på mobilen så att vi kunde tajma lunchstoppen med ett dopp eller två.

Även lekplatser har bilar...

Även lekplatser har bilar…

På väg hemåt blev bilkörandet längre och vädret tillät inte riktigt några badstopp, men tack vare en hel del sjungande och även viss ”kapitulation” till film och spel på surfplattan gick även detta prima. Även Sixten var nöjd med detta och de gånger missnöje uppstod kunde detta oftast förklaras med tom mage.

I Sunne fanns nog den festligaste bilen enligt Elliot

I Sunne fanns nog den festligaste bilen enligt Elliot

Problemkälla nummer två måste jag erkänna var större än åtmistonde jag hade föreställt mig (vi hade ju sovit i tält alla fyra förr) och jag kan inte heller påstå att vi hanterade upplägget exemplariskt alla gånger. Kort kan problematiken summeras med att Sixten somnar som en klocka vid sju, men sover ganska lätt, medan Elliot gärna är vaken så länge som möjligt och inte alltid är varken tyst eller stilla innan han somnat… På förhand såg vi även problematiken med att Sixten tenderar att vakna någon gång mellan 5-6 på morgonen, men detta visade sig vara ett icke-problem eftersom barn verkar sova bättre med sina föräldrar nära inpå och vi slapp i alla fall kliva ut från tältet i ösregn på morgonen.

Att sova i ett relativt litet tält med två små barn under tre år är kanske ingenting jag kan rekommendera vem som helst, men det är absolut görbart med rätt inställning. Det jag önskar att vi hade gjort för att underlätta kvällsläggningen är nog att inte kombinera tältläggningar med långa bildagar, hellre släppa lite mer på principfrågor som bordsskick etc. för att skapa en positiv anda och leka mycket och låta detta ta tid snarare än att hoppas på en extra timme för att planera dagen efter eller liknande. Finns säkert ytterligare punkter att tänka på, men det viktigaste är nog att komma ihåg att semester ska vara roligt för alla och situationer som ligger långt från den vanliga vardagen kräver att även föräldrarna anppassar sig.

En hel del sovande blir det ju så klart i bilen

En hel del sovande blir det ju så klart i bilen

Summa summarum ska framhävas att det var en kanon semester och vi tackar våra vänner i Göteborg, Gesunda och Lauvsnes för deras gästfrihet och här hemma går vi igenom foton som minner om både blöta bad, korta vandringar, vackra fjällvyer, picknickar och fisketurer. Men allt detta får vi ta en annan gång och vi kan ju inta alltid bara lyfta fram de delar som barnen älskade :-)

Annonser


1 kommentar

Träning i vardagen – tävling utöver det vanliga

För snart två veckor sedan avverkade jag det (hittills) tuffaste tävlingsloppet jag medverkat i hittils (Kullamannen ultra). Efter ca 6 timmar och 45 minuters kämpande mötte mig den bästa hejkarklacken av alla på andra sidan mållinjen:

Världens bästa hejarklack!!!

På sätt och vis har ju Elliot även varit med och hjälpt till med träningen på sitt eget lilla sätt. Ända sedan i september, när jag anmälde mig till detta lopp har han nämligen varit en trogen partner i löpspåret. Om man inte har tillgång till så mycket backar så kan jag rekommendera att ta med barnvagnen på löpturen, det lägger till lite extra arbete (och hjälper så klart till i nerförbackarna) och så länge vagnen rör sig sover Elliot ;-). Sen kan ju vän av ordning helt klart ifrågasätta lite hur detta faller in under rubriken ”aktiva föräldrar” men se det då som ett försök att allmänt belysa möjliheterna till träning när det känns som att tiden inte räcker till (sen råkar min personliga vinkling vara att jag gärna vill tillbringa Elliots vakna timmar med honom snarare än ute i spåret).

Så om du är en av alla dom som känner att tiden inte räcker till för den träning du skulle vilja så låt mig dela med mig av mina tre tips:
-låt oss börja med det mest uppenbara föräldratipset: träna när barnen sover. Mitt i veckan innebär detta att när Elliot gått och lagt sig drar jag på skorna och kör antingen ett lättare kortpass eller kör intervaller (bra träning redan vid kort träningstid). Det kan vara imponerande rogivande att springa på en månbelyst landsväg, eller som häromveckan när försommarvärmen kommit känns det nästan som att vara på semester att vara ute i kvällsljus medan husfasaderna fortfarande värmer och uteserveringarna är fulla av glada besökare.

-låt dig inspireras av alla träningstips på nätet som finns för hemmagräning. Själv har jag kört programmet nedan 1-2 gånger i veckan. Inte att likställa med två timmar på gymmet men definitivt bättre träning än att sitta i soffan och tä ka på hur skönt det hade varit att gå till gymmet om man hade haft tid :-)

-inställning! Jag anser själv att jag är ganska träningssugen men det var inte förrän jag i januari kom fram till att jag faktiskt tränade för lite för att på allvar kunna ta mig runt 47km och 1275 positiva höjdmeter som jag faktiskt tog tag i det hela och föresatte mig att verkligen träna aktivt och inte bara när jag upplevde att jag hade tid (sen behöver det ju inte vara ett löparlopp som ger just dig din motivation utan det känner du bäst själv vad som är din morot).

Sist men inte minst vill jag passa på att tacka Sanna (och Elliot) för all support. De har stöttat mig hela vägen och haft full förståelse för att jag emellanåt har tillbringat mer tid i löparskorna än hemma. Nu laddar vi om och siktar mot ett långt mycket viktigare mål den 15/8 (eller när det nu blir)… och denna gången är det jag som ska stötta och hjälpa Sanna så mycket det bara går!!!


Lämna en kommentar

Slåss vi mot väderkvarnar med bloggen..?

I samband med det förra inlägget om vår graderingshelg i Göteborg uppstod en intresant diskussion på Facebook bland våra vänner, både de som har barn och de som inte har det. Debatten blir så klart något skev eftersom många av våra kompisar är som vi och kontentan av diskussionen är därför lätt att tolka som att vi i sann Don Quijote-anda slåss mot väderkvarnar eftersom det borde vara uppenbart att man ska kunna fortsätta göra vad man vill även efter att man blivit flera i familjen.

Oavsett om det är så eller inte så lägger vi upp diskussionen som en bild nedan så att alla kan få ta del av våra kloka vänners tankar:

En intressant kommentarstråd som uppstod på Facebook efter att Sanna postat en länk till senaste inlägget.

En intressant kommentarstråd som uppstod på Facebook efter att Sanna postat en länk till senaste inlägget.

.


Lämna en kommentar

På gradering med Capoeiragruppen i Göteborg

I snart fyra år har vi hjulat runt i Capoeira-rodan i Lund, först i Capoeira Capaz och numera i Volta ao Mundo. För de av er som inte känner till Capoeira är det en Afro-Braziliansk kampsport som utövas två och två i en roda (i princip en cirkel som begränsas av övriga spelare som samtidigt står runt rodan och sjunger/spelar capoeiralåtar). Spelet utövas oftast med varandra snarare än mot varandra och har inga fasta ronder utan de två spelarna håller på tills någon annan byter av den som har spelat längst. Kolla gärna in en av youtubefilmerna från den senaste graderingshelgen  här. Graderingscermonierna är en del av Capoeiran där man, i likhet med många andra kampsporter, byter ut sitt gamla Corda (typ bälte) mot ett med ny färgbeteckning för att markera för sig själv och andra hur mycket man har lärt sig.

I normala fall tränar vi på tisdagar och lördagar i en källarlokal i Kårhuset på LTH i Lund. Detta har vi kunnat göra båda två genom att vi till varje träning helt enkelt tar med oss Elliot och turas om att underhålla honom vid behov (ja, vi ska erkänna att vi tog en paus under den hösttermin när Elliot föddes eftersom det kändes lite ”over the top” att bara köra på innan vi hade haft någon som helst möjlighet att lära känna Elliot och vad han tycker om och accepterar). Visst hade vi lite funderingar i början men vi var raka och öppna mot våra träningskamrater och berättade helt enkelt att om vi skulle kunna fortsätta träna så måste vi ta med Elliot och vi svarar för att han inte stör någon annan och om det blir för mycket så får de andra säga till. Det har fungerat kanon, stort tack till alla våra träningskamrater som hela tiden har accepterat detta som den mest naturliga sak i världen och som numera nog nästan skulle bli lite besvikna om Elliot inte hängde med.

OK, Elliot har inga träningskläder än men är man tillräckligt lite är väl varje dag träning..?

För att återgå till förra helgens gradering så kände vi att det skulle vara kul att åka upp (vår ”moderklubb” ligger i Göteborg och därför är alla större cermonier/event/workshops där), men i så fall skulle det få bli under samma premisser som den vanliga träningen eftersom vi inte kände att vi ville skaffa barnvakt en hel helg för den sakens skull. Sagt och gjort, vi pratade med vår tränare i Lund och när vi kom upp till Göteborg så flaggade vi även för de ansvariga på plats och svaret blev som vanligt ”självklart ska in ta med er Elliot, det viktigaste är att ni kan vara med och sen får ni ta ansvar för att allting flyter så smidigt som möjligt utifrån era förutsättningar). Så istället för att Elliot skulle vara barnvaktad hela helgen (jodå, han tycker om det också men det känns ändå bäst när han kan vara med så mycket som möjligt och det känns bra att inte behöva belasta barnvakterna i onödan heller) eller att bara en av oss skulle åka så blev det en helg där vi fick tränat massor, fick nya intryck (och dessutom nya cordas) samtidigt som Elliot fick en upplevelse utöver det vanliga.

Elliot njuter av föreställningen från pappas axlar

Under hela själva graderingscermonin så satt antingen Elliot på någons axlar och tittade på människorna som hoppade runt, gick runt och lekte med de andra barn som fans på plats för cermonin, eller tittade på vad som fanns att titta på i gymnastiksalen vi var i. Under den del av cermonin när vi båda två skulle in och spela i samband med gradering så hjälpte Marco (en kompis vi träffat genom Capoeiran) till och höll Elliot nöjd så att vi kunde köra på utan att tänk på var Elliot var elöler om han var nöjd. Och Marco var inte den enda som hjälpte till, utan vid samlingar/genomgångar så knallade Elliot helt enkelt runt och hälsade på alla som log snällt mot honom och vissa av dessa ville även hålla honom och snacka med honom under vissa av träningspassen vilket ytterligare förenklade för oss att få tränat båda två. Nej visst, även solen har sina fläckar och det ska erkännas att det var två personer som ganska tydligt tyckte att vi gjorde fel som tog med Elliot (även om de inte sade någonting rakt ut) men så länge vi har varit öppna mot de som är ansvariga och övriga 78 personer tyckte det var roligt, eller i alla fall OK, så får det betraktas som deras problem och inte vårt!

Summa summarum var det en kanonhelg och ett stort tack ska riktas till alla de som visade både acceptans och glädje över att vi var där alla tre. Kanske är det för att viljan att utöva Capoeira hänger samman med en önskan att tillhöra en mer sydlänsk kultur, som vi inbillar oss är mer öppen och gemensam, eller bara det faktum att folk i allmänhet är hjälpsamma och tycker det är kul med personer som ser möjligheter istället för problem. Vi är i alla fall glada över att vi har tagit för oss och gett både våra normala träningskamrater, och de klubbkamrater i Göteborg vi träffar väldigt sällan, chansen att visa hur glade de är över att vi fortsätter vara en del av klubben även efter att vi har skaffat barn och att träningen går lika bra med en extra person i hallen (kommer nog någon blogginlägg längre fram om de vanliga träningarna ;-).


3 kommentarer

Att cykla är nödvändigt

Kanske är det lite fel tid just nu (November…) att börja planera familjens första cykelsemester men lite kliar det ändå i pedaltramparfötterna när man tänker på hur härliga och cyklevänliga landskap som finns i vår närhet, både i Skåna och på andra sidan Öresund. Våra cykelutflykter hittils har begränsats till ett fåtal kilometer, mest i förflyttningssyfte och med Elliot bak på pakethållaren i sin cyklesadeln.

Nu har dock Elliot fått en rejäl uppgradering, vad gäller både bekvämlighet och säkerhet, i förutsättningarna för framtida cykelutflykter. I ettårspresent fick Elliot nämligen en rejäl cyklevagn, inhandlad rakt från en av våra favoritsajter blocket. Efter en hel del scoutande, både i cykelaffärer och på nätet, föll valet på en begagnad Croozer kid 2. Detta innebar nämligen flera fördelar:

  • Begagnat innebar att vi för en rimlig summa fick tag i en vagn som förhoppningsvis är byggd för att hålla för det mesta
  • Vagnen har ett rejält lastutrymme så att vi säkert ska kunna använda den för att cykla till förskolan när det blir dags
  • Vagnen går att ”bygga om” så att den går att användas både efter cykeln och som joggingvagn eller vanlig vagn i stan (mycket viktigt tycker vi, annars måste man ju bära barnet när man inte kan cykla längre vilket förvisso ger viss träning men blir lite slitsamt i längden)
  • Begagnat innebär mindre slitage på miljön än nyproducerat, vilket ökar sannolikheten för att det finns mycket oförstörd natur kvar för Elliot att upptäcka även när han blir äldre :-)

Nog med reklam! Givetvis har vi redan hunnit prova vagnen, vi bor trots allt en bit ut från stan och vagnen har blivit ett utmärkt alternativ till tåget som enbart går två gånger i timmen, och då 3km bort. Förvisso tar det ett litet tag att cykla de 8km in till centrala Lund (ca 40 minuter) men just tid är en sak som man faktiskt har ganska gott om som föräldraledig. Och på framtida cykelutflykter är det bara att man tar lite höjd för den extra tid det kan ta att cykla med kärran bakom cykeln, kontra att cykla utan, det är ju inte så att vi tänkte ge oss ut och cykla vätternrundan med vagnen.

Jo, Elliot sitter i kärran även om han inte syns ;-)

Även Elliot verkar gilla sin nya vagn och det finns ju plats för både leksaker och annat så när han inte sover (vilket fortfarande är en ganska vanlig sysselsättning i de flesta vagnar) kan han roa sig med antingen sina leksaker eller att titta ut på landskapet som svishar förbi. Detta känns så klart lovande och vi tror att även Elliot ser fram emot en cyklesemester eller två nästa år.

20121107-095011.jpg


Lämna en kommentar

En dag på stranden

Tidigare har vi varit en av de som lite imponerade och lite förbluffade har sett surfare av olika slag ge sig ut i vattnet långt efter den normala badsäsongen bara för att ”förhållandena är mycke bättre på vinterhalvåret”. Hur kan det egentligen vara bättre med 10C i luften än 20C?

Efter att äntligen ha inhandlat en gemensam kiteboardingutrustning kan vi dock tydligen räkna in oss i skaran som ligger och harvar i Lommabuktens grunda vatten i början av oktober bara det blåser ~10 m/s väst. Hur funkar detta då med föräldraskapet? Aldeles ypperligt skulle jag vilja påstå; eftersom kitesurfing är en ganska materialintensiv sport ville vi inte anstränga vår ekonomi med dubbla utrustningar utan har en att dela på. Det betyder att bara en av oss kan vara ute i vattnet i vilket fall och att den andre i lugn och ro kan hänga inne på stranden med Elliot.

20121008-221527.jpg

Och en av de bästa sakerna med att hänga på stranden när man är 11månader är att det inte spelar så stor roll vilket väder det är (givet att föräldrarna har klätt på knattingen rejäla kläder, t.ex. ett par snygga galonbyxor som hjälper mot både fukt och vind). Medan jag själv letade upp ett bord i solen på en läsida av den stängda strandkiosken och med uppsikt över strandbrinken kröp Elliot runt, letade pinnar och ”pratade” med andra kitesurfare precis som om det var mitt i sommaren.

Dagens session för Sanna blev dryga timmen lång, och en stor eloge till Sanna för hanteringen av kite i de något kraftiga vindarna. Under den timmen hann jag och Elliot alltså kravla runt, äta äppelmos och sova eftermiddagslur (för de som har svårt att få sina barn att somna kan stranden i blåsväder verkligen rekommenderas ;-) jag tror inte att Elliot sover djupare någon annan stans än varmt nerbäddad i vagnen med obegränsat med frisk havsluft och vinden susande i sufletten).

Nöjda med dagens utflykt åker vi så hemåt och funderar på när nästa kitetillfälle blir; nästa vecka eller Juni 2013..? Oavsett hoppas vi att få se fler kitande/surfande småbarnsföräldrar i Lomma framöver så kanske Elliot t.o.m. kan hitta någon att byta nappar med :-)