Aktiva föräldrar

Allting går utom små, små barn


Lämna en kommentar

Planera småbarnsresa – om vänstertrafik i Asien och bilbarnstolens vara eller icke vara

I snart ett år har bloggen legat vilande. Det låter klyschigt, men saker kom i vägen, helt enkelt. Först en ganska tung graviditet – 3 månaders stillasittande på grund av foglossningar gör inte direkt att man känner sig som en aktiv förälder – och sedan omställningen det innebar för hela familjen att helt plötsligt vara fyra istället för tre. Tiden och orken för olika typer av aktiviteter överhuvudtaget har absolut varit mindre, för att inte tala om tiden och orken att dessutom blogga om de eventuella aktiviteter vi ändå har fått in i livet…

Men givetvis har vi inte gett upp i kampen för att kunna hitta på så mycket skoj vi bara kan trots att vi har blivit småbarnsföräldrar. Redan innan Sixten föddes började vi så smått planera en långresa, och han hann inte bli sådär värst gammal innan vi hade bokat biljetterna till Malaysia. Nu är vi precis alldeles nyligen hemkomna från resan, sådär lagom brunbrända och fräscha och jetlaggade. Vi håller fortfarande på att smälta intrycken från resan, och vi kommer lägga upp både foton och reseberättelse här på bloggen för den som vill läsa, men i det här inlägget har jag valt att fokusera på själva planeringen inför resan. Som en före detta total planeringsmotståndare – jag har alltid velat vara spontan, oberoende, och lite galen på mina resor, med friheten att följa minsta nyck eller tillfälliga resekamrater mot oväntade äventyr – har jag nu så smått börjat inse tjusningen med att grotta ner mig i guideböcker, reseforum och kartor långt innan det bär av. Att resa med barn kräver lite mer planering, men faktum är att det är ju riktigt roligt att planera också!

Att valet föll just på Malaysia berodde på en rad olika saker. Sydostasiens klimat och mat lockade, men vi ville inte låsa in oss på ”svennecharter till Thailand” (som goda vänner till mig har valt att kalla sina semestrar), avspärrade från verkligheten och utan att behöva tänka själv. Samtidigt ville vi inte ta oss vatten över huvudet, och i vår iver att ta oss ”off the beaten track” hamna någonstans med alltför många exotiska sjukdomar och giftiga djur. När vi googlade på ”resa med barn” hittade vi ett välskrivet och inspirerande reportage från Vagabond om just Malaysia, och det var så vi först fick upp ögonen för landet. Min yogainstruktör är från Malaysia och via henne fick jag både inspiration och tips. Malaysia framstod helt enkelt som ett behändigt land att resa i med små barn (bekanta refererade till det som ”Asien light”) utan att för den sakens skull bli tråkigt. Ju mer vi hörde oss för, desto mer lockande lät det. Och innan vi visste ordet av var biljetterna bokade.

Vi var borta ganska exakt en månad. En månad känns tillräckligt länge för att klassas som en ”långresa”, men samtidigt inte så länge att Elliot skulle hinna glömma bort alla dagiskompisar och släktingar som väntade här hemma. Och rent krasst: det var ungefär så länge vi bedömde att vi skulle ha råd att vara borta utan att behöva snåla på resan. Att bo på de sunkigaste vandrarhemmen, åka de skraltigaste bussarna och bara äta Pringles till middag är liksom inte aktuellt längre när man har med sig småbarn på resan. Tillräckligt stora hotellrum för att rymma hela familjen, dessutom gärna rent och fräscht, och definitivt med AC, kändes som något slags minimikrav. Vi ville inte heller behöva leta runt efter den absolut billigaste restaurangen och sedan bara leva på fried rice hela semestern. Därför ville vi ta lite extra höjd rent ekonomiskt när vi planerade hur länge vi kunde vara borta.

Den största nöten att knäcka under planeringsstadiet var, tyckte jag, att bestämma hur vi skulle förflytta oss inom landet när vi väl var där. Själva flyget dit är väl sin sak, men sen då? Hur tar man sig från flygplatsen till sitt hotell? Taxi ja, men de har ju knappt ens säkerhetsbälten, ännu mindre bilbarnstolar… Hur ska man tänka kring det? I vår guidebok stod det att busschaufförerna körde som galningar och att tågtrafiken i landet var relativt begränsad. Inrikesflyg till höger och vänster känns knappast speciellt miljövänligt, och dessutom kvarstår ju problematiken med hur man tar sig till och från flygplatser. Visst hade man kunnat ta med ett babyskydd till Sixten, men Elliots stol är ju betydligt större och otympligare, inte kan man väl släpa med en sån till andra sidan jorden? Och tar man med bilbarnstolar på flyget får man inte ha med barnvagn, och det ville vi ju ha… Nej, hur vi än vände och vred på det så kändes det som att vi inte blev något klokare.

Tillslut hade vi ändå en plan. Planen innefattade flyg till Kuala Lumpur, sedan inrikesflyg upp till Langkawi, båt till Penang och sedan hyrbil tillbaka till Kuala Lumpur. Hyrbilen hade vi bokat hos en uthyrare som tillhandahöll just bilbarnstolar, och med den lösningen kom vi delvis runt problemet med att annars behöva ta med våra egna från Sverige. Jag var visserligen inte överförtjust i tanken på att köra vänstertrafik i Asien, men vi visste helt enkelt inte hur vi skulle göra annars. Hyrbilen, inrikesflyget och de två första boendena var också det enda vi bokade hemifrån. Vi ville ha möjlighet att vara lite spontana och känna efter på plats vad vi var sugna på att göra och vart vi var sugna på att åka. Men en hyrbil skulle vi ha iallafall, det var det enda vi var helt säkra på!

Men… det blir aldrig som man tänkt sig, och planen med hyrbilen skrotade vi efter bara några dagar på Langkawi. Vi började bli sugna på att ta oss ut till öarna på östkusten, och det blev helt enkelt för krångligt med en hyrbil, där fanns ingenstans att lämna tillbaka den och vi var inte sugna på att låta den stå obevakad på någon parkering en vecka medan vi var ute på någon ö långt ute till havs. Efter att ha pratat med lite folk på plats började vi inse att vår guidebok nog hade överdrivit några snäpp vad det gällde de livsfarliga busschaufförerna. Och dessutom insåg vi att det skulle bli väsentligt billigare att avboka bilen och köra på bussar och tåg istället. Och när vi väl hade tagit det steget utanför vår comfort zone – vi klarade oss alltså helt och hållet utan bilbarnstolar, en hel månad! – så förstod vi ju att det var ett mycket roligare sätt att resa på! Att dela tågkupé på nattåget med lokalbefolkningen, eller för den delen att åka minibuss med ett gäng backpackers, är ju betydligt festligare än att sitta själva timme efter timme i en tråkig bil. Och, sist men inte minst: jag slapp köra vänstertrafik i Asien! En stor lättnad faktiskt, om jag ska vara ärlig.

Så, för all del, planera så mycket du vill, men var inte rädd för att ändra planerna under resans gång, om det känns rätt! Det är omöjligt att förutse allting hemifrån, även om man försöker.

På bussen - utan bilbarnstolar

På bussen – utan bilbarnstolar

Här kommer våra bästa tips för dig som planerar en långresa med små barn:

  • Läs in er! Givetvis på resmålet som sådant, men gärna minst lika mycket på hur det är att resa med barn generellt sett. Våra boktips är ”Travel with children” från Lonely Planet, och ”Resor med barn” av Katarina Markiewicz från Ica Bokförlag. Den första listar olika resmål utifrån hur barnvänliga de är, medan den andra är full med matnyttiga tips kring långflygningar, reseapotek och olika typer av boenden.
  • Fråga runt i bekantskapskretsen. Det är alltid någon som känner någon som har varit där redan, och som kan förmedla kontakter. Folk är generellt sett väldigt glada för att dela med sig av erfarenheter och resetips. Det boende vi var absolut mest nöjda med i Malaysia, La Pari Pari på Langkawi, hittade vi inte i någon guidebok, utan det var min yogainstruktör som känner ägaren till hotellet, och tipsade oss om att vi borde åka dit.
  • Om barnen är lite större än våra barn så är det nog en bra idé att låta barnen ta del i förberedelserna så mycket som möjligt. Läs in er tillsammans, titta på bilder, laga mat från landet, prata om vad ni vill göra, etc. Eftersom Elliot bara är drygt 2 år blev hans delaktighet i planerandet ganska minimal. Det handlade i princip om att titta på en världskarta och peka på Malaysia och sedan prata lite om att man kan bada där. Men hade han varit lite äldre hade vi nog lagt mer tid och energi på att involvera honom i förberedelserna.
  • Planera och boka precis så mycket som du själv känner dig bekväm med. Men kom ihåg att ta höjd för att ALLTING tar längre tid med barn. Man behöver fler pauser, och orkar kanske inte resa lika långt på en dag som man hade gjort om man hade varit själv. Och barn behöver ibland en dag eller två för att bara vänja sig vid nya platser. Planera in ”vilodagar” efter resdagar, då man inte har några aktiviteter utan bara tar det lugnt och går och känner in de nya omgivningarna.
  • Börja packa i god tid. Och då menar jag verkligen i god tid. Det är en hel vetenskap att packa inför en resa med små barn, och mycket kan man behöva tänka igenom både en och två gånger innan man får rätt på det. Förutom kläder och tandborstar till hela familjen så är det så mycket annat man ska tänka på: om man till exempel som vi har tänkt åka båt så ska man kanske ha flytvästar med sig till barnen, för det är inte säkert att det finns i barnstorlekar överallt. Lite tips kring packning och förslag på packlista hittar du här.
  • Ha inte för höga förväntningar! Det låter kanske som en lite tråkig uppmaning, men det är ändå värt att nämna. Om du förväntar dig att familjen ska vara i total harmoni och barnen ska vara glada och nöjda 24-7 bara för att ni är på semester så blir du oundvikligen besviken. Bäbisar vaknar fortfarande på nätterna (speciellt om de är jetlaggade) och tvååringar kan fortfarande sätta sig på tvären, matvägra eller få vredesutbrott vid de mest oväntade tillfällen. Detta upphör inte bara för att man åker på semester. Snarare ökar frekvensen, att resa är påfrestande när man är liten! Man tvingas somna på nya okända ställen, man får äta mat man inte känner igen och man utsätts för främmande människor som hoppar på en och vill nypa en i kinderna stup i ett.

Mina förväntningar innan vi åkte var extremt låga. De bestod i princip av en längtan bort från vinteroveraller, och efter att slippa tömma diskmaskinen. Jag skojar inte. Som en liten bonus vågade jag ibland fantisera lite om god mat (som jag dessutom skulle slippa laga själv) och sol och värme. Men annars hade jag INGA förväntningar. Jag var snarare förberedd på att det skulle bli jobbigt. Och det blev det. Ibland. Men egentligen inte jobbigare än hemma. Och eftersom jag var förberedd på det så kunde jag istället njuta fullt ut av varje sekund! Av den fantastiska maten – det malaysiska köket består av en fantastisk blandning av indiskt, thailändskt och kinesiskt, och jag tror inte att vi var missnöjda med maten en enda dag! Av vacker natur och arkitektur, av sol och värme, av mötet med ett nytt land och en ny kultur. Men framför allt njöt jag av att bara vara tillsammans med familjen så mycket, och på ett så avslappnat sätt.

Annonser


1 kommentar

Vi drar till fjällen, fest hela kvällen. Nåja. Fjällen, iallafall.

Även om Elliot än så länge är för liten för att själv uppskatta utförsåkningens tjusning, så är hans föräldrar ganska inbitna snowboardåkare, som inte riktigt kan hålla sig ifrån i alla fall EN liten skidresa om året, trots att vi har gått och fått barn… Österrike har det blivit nu, två år i rad, Ischgl förra året och Zell am See och Kaprun i år.

Två småbarnspappor på väg uppåt för lite puderåkning

Två småbarnspappor på väg uppåt för lite puderåkning

Elliot tar vi givetvis med oss, och knepet är att resa tillsammans med andra, så att den som inte har”barnpassarpasset” har någon annan att ge sig ut i backarna med. Vi har testat två olika varianter: förra året åkte vi tillsammans med andra som också hade barn i ungefär samma ålder Vi hade sammanlagt en 4-månaders, en 6-månaders och en 8-månaders bäbis med oss, varav våran var den yngsta. Fördelen med denna lösning var att vi var totalt 6 stycken vuxna som alla var beredda på skidåkning varvad med barnpassning. Vi löste det så att vi körde ett rullande schema där 2 vuxna hela tiden var hemma med 3 barn, och så byttes vi av vid lunchtid. På det sättet fick alla åkning varje dag, minst halvdagar, och dessutom kunde man maxa åkningen så att man passade på att äta lunch när man ändå var hemma med barnen. Eftersom vi såg till att vara ute i backarna när liftarna öppnade, och körde in i det sista på eftermiddagarna, så blev det ändå ca 4 timmars åkning per dag. En suveränt bra lösning måste jag säga!

Tre små pyren inpackade i bilen, på väg till "vaktombyte" i pisten.

Tre små pyren inpackade i bilen, på väg till ”vaktombyte” i pisten.

Årets skidsemester såg lite annorlunda ut. Istället för att åka med vänner så åkte vi med Joakims föräldrar, plus systrar och deras respektive familjer. Det innebar att vi i stugan hade kusiner i alla möjliga åldrar mellan 5 och 16 år, något som såklart uppskattades mycket av 1,5-åringen som tycker att kusinerna är något av det festligaste som finns. Dessutom hade vi ju med oss Elliots farmor, som var hemma med Elliot varannan dag – vilket såklart var otroligt lyxigt för oss som då fick heldagar i backen. De andra dagarna delade vi på rakt av, så att en åkte före lunch och en efter lunch. Fördelen med denna lösning var uppenbart att vi hade en ”extra-barnvakt” med oss. Nackdelen var att övriga i sällskapet (främst barnfamiljerna med lite äldre barn) inte var riktigt lika sugna på att komma ut i backen tidigt som vi var. Detta innebar att den av oss som åkte förmiddagspasset fick antingen ge sig ut i snön på egen hand, eller vänta på de andra i sällskapet och missa någon timmes möjlig åkning på morgonen.

I övrigt var det inte så stor skillnad att åka på alpsemester med en 4-månaders jämfört med en 1,5-åring. Än så länge är han alldeles för liten för att själv uppskatta själva utförsåkningen, så det handlar mest om stughäng/barnvagnspromenader/allmän lek och mys. Såklart ser vi väldigt mycket fram emot att kunna introducera utförsåkningens underbara värld för vårt barn, så att även han kan uppskatta den, men fram tills att detta är möjligt så har detta funkat som en utmärkt lösning för hans snowboardsugna föräldrar. Här följer några enkla tips till dig som vill åka till fjälls med en liten:

  • Åk tillsammans med andra! Helst med andra barnfamiljer med barn i ungefär samma ålder. Då är man i samma situation och har samma förväntningar på resan. Alternativ mor- eller farföräldrar som inte vill åka så mycket skidor utan gärna är barnvakt en viss del av tiden.
  • Om ni kör bil – låt den lilla bestämma takten. Vi körde ner till Österrike från Skåne båda åren – det är en resa som GÅR att göra på en dag om man är vuxen, men som 0-2-åring vill man inte sitta stilla i en bil så länge. Vi har kört så länge Elliot har orkat, och sedan letat reda på första bästa Gasthaus och tagit in för natten. På så sätt får man även uppleva små otippade orter på tyska landsbygden, lite som en bonus!
  • Om ni kör halvdagars åkning med byte vid lunch, så se till att göra bytena så snabbt och smidigt som möjligt. Bestäm en tid, och kom ombytt och färdig till dalstationen av liften där bytet ska ske. Ta med barnet dit, en barnvagnspromenad är alltid gött. Utrustningen kan övriga åkare ha tagit med sig till backen på morgonen.
  • Glöm inte välling om ni åker till Alperna! Svårt att få tag på utomlands.
  • Att ta upp en 1-åring i liftsystemet för att ”hen ska få leka lite i snön och uppleva stämningen” är inget att rekommendera. Dels kan det kosta en bra slant att bara åka upp med den första kabinliften på engångsbiljett. Dels tycker barnet troligtvis att det är minst lika mysigt att bara leka utanför eller i skidstugan där man bor, eller i någon lekplats i närheten. Jag åkte upp med Elliot en dag, för lite miljöombyte och för att själva bytet skulle gå lite snabbare, men det var definitivt inte värt det. Han tyckte mest att det var besvärligt ljust ute med all snö och sol, så det slutade med att vi mest satt inne på restaurangen. Solglasögon, keps och andra liknande åtgärder är sånt som man kan slita av sig väldigt, väldigt fort om man är i 1,5-årsåldern…


Lämna en kommentar

Julpulka, idoldyrkan och så lite tävling

Julen kom och gick, som den alltid gör. Ett intensivt december – med tokmycket jobb kombinerat med långweekend på snowboard i Hemsedal för Sanna, och en sista månad som pappaledig för Joakim – övergick i en relativt lugn julhelg hos släkten i Stockholm, och nyår som vi firade hos goda vänner i Gesunda, Dalarna.

Snön i Skåne försvann ju tyvärr lagom till 3:e advent, något som vi snöfantaster sörjde en hel del (till skillnad från många andra skåningar som mest tycker att snön är i vägen). Till vår stora glädje möttes vi dock av ett ovanligt vintervitt Stockholm när vi kom upp dagen före julafton. Julaftons förmiddag tillbringades utomhus i kusinernas pulkabacke – en skön start på en annars ganska stillasittande dag.

På juldagen hade vi – som de flesta andra som kanske ätit en aning för mycket och suttit en aning för stilla på julafton – planerat att ta en ordentlig långpromenad med barnvagn i det fina vintervädret. Dock hade det kommit så mycket snö så att det var i stort sett omöjligt att ta sig fram med barnvagnen på gator och trottoarer. Någon bärryggsäck hade vi inte med oss, och ut ville vi. Så det blev till att flytta åkpåse, regnskydd och barn till en pulka istället! Funkade hur bra som helst, Elliot sov gott i över en timme och hans föräldrar fick en skön, uppfriskande – ganska konditionskrävande – promenad i snön. Underbart!

Barnvagnspromenaden ersattes av pulkapromenad

Sedan senast har vi båda börjat jobba heltid igen, och Elliot har börjat på dagis. En stor omställning för hela familjen, och vi har varken hunnit vara speciellt aktiva eller hunnit skriva på bloggen. Joakim löptränar visserligen för ett terrängloppet ”Kullamannen” senare i vår, så allt som oftast är både Elliot och vagnen med ute på riktiga långrundor.

Som jag nämnde ovan så har vi även hunnit hälsa på våra goda vänner Torun och Pontus i Gesunda i Dalarna över nyår – och de är, utan att överdriva, en stor förebild och inspirationskälla just vad det gäller att vara Aktiva Föräldrar. Förutom att de är trebarnsföräldrar och heltidsarbetande lärare respektive läkare, så  driver de Gesunda Vandrarhem nära Gesundabacken. Men de lyckas ändå på något sätt göra allt de där de vill göra: segla, åka telemark, cykla mountainbike, köra en Svensk Klassiker, och lite annat smått och gott. De gör vad de vill, ungarna hänger med och har kul, och det verkar funka hur bra som helst! På så sätt är de nästan idolförklarade enligt oss. :)

Vi har även hunnit skicka in ett bidrag till tävlingen ”Light My Fire Adventures” – en tävling där man skulle beskriva sitt drömäventyr 2013, och kan, om man vinner, få sponsring för att genomföra just detta äventyr. Sju finalister kommer dessutom få blogga om sina äventyr. Kul idé, tyckte vi, och slängde ihop ett bidrag. Snart får vi veta om vi har gått vidare till final!!! Så håll tummarna… Och vem vet, oavsett om vi går vidare eller ej så kanske vi genomför hela friluftsprojektet ändå, nu när vi har börjat fundera på det och hunnit bli lite sugna.


5 kommentarer

Roadtrippin’

Under juni och juli 2012 tog vi vårt pick och pack – och kanske framför allt Elliots pick och pack (med tanke på vem som hade mest packning) och drog på road trip i Kalifornien i 5 veckor. Vi försökte att göra allt som vi brukar vilja göra när vi är på semester – vandra, bada, surfa, snorkla, campa, shoppa vintage och gå på trevliga restauranger – men givetvis med viss anpassning till vår nya familjemedlem. Picknickplatserna tenderade att vara mer i kategorin ”park med gräsmatta” snarare än ”spektakulära utsiktspunkter med stup”. Sträckorna i bil avgjordes inte av att vi faktiskt var framme vid punkt B, utan snarare av hur långt Elliots bilåkartålamod räckte. Vandringsturerna begränsades till dagsturer, och resturangerna valdes utifrån tillgång på barnstolar och kryputrymme snarare än baserat på atmosfär och kök. Men så fort vi hade vant oss vid de nya förutsättningarna och kommit över den värsta jetlaggen (9 timmars skillnad går inte obemärkt förbi, speciellt inte om man bara är 9 månader gammal) hade vi en fantastiskt upplevelserik och inspirerande resa i en vacker del av ett land som vi annars inte hade haft så där värst höga tankar om. Ett urval av de nästan 3000 bilder vi tog på resan hittar du här.

Både innan avresa och under resans gång fick vi många (ibland uppskattande) kommentarer från folk i vår omgivning som tyckte att vi var modiga, alternativt galna, som gav oss på att åka så långt och så länge med en så liten – speciellt eftersom vi hade tänkt bo i tält större delen av resan. Kanske menade folk väl. Kanske var de egentligen imponerade att vi vågade ge oss av. Kanske var de bara avundsjuka. Men får man höra ”OJ vad modiga ni är!” från någon med skeptiskt höjda ögonbryn tillräckligt många gånger så börjar man tillslut själv ifrågasätta lämligheten i långresa med lilleman. Detta trots att vi hade valt att semestra i ett land utan alltför höga temperaturer, otäcka sjukdomar eller farliga djur – dessutom med fungerande sjukvård, infrastruktur och ett språk vi behärskar.

Med facit i hand kan vi dock säga att Elliot verkade nöjd och belåten och trygg så länge han fick tillbringa så mycket tid så nära båda sina föräldrar. Är vi avslappnade och glada så är han också oftast avslappnad och glad. Och att tälta var succé! Tänk att få sova mellan sina föräldrar i en mysig liten koja varje natt. Att resa med små barn är inte som att resa utan små barn. Därmed inte sagt att det är omöjligt att resa med små barn. Väljer man att se möjligheterna snarare än begränsningarna så kan det tvärtemot tillföra en extra dimension till resandet. Man har till exempel en bra ursäkt för att gå på roliga djurparker och tivolin. Man får upptäcka platser som man kanske aldrig hade sett annars, för att det plötsligt krävs en barnvagnspromenad. Och framför allt blir det mycket lättare att få kontakt med lokalbefolkningen och andra resenärer, när man har ett litet rufsigt charmtroll som redan har flirtat in sig.


Lämna en kommentar

Så här började det.

Idag var vi ute på en skön höstvandring kring Häckeberga hela familjen. Då kom vi på att det skulle vara skoj att starta en blogg om att vara föräldrar men ändå aktiva friluftsmänniskor som gillar att komma ut på små och stora äventyr. Kanske kan vi hitta andra som är som oss, eller kanske kan vi inspirera någon att våga lite mer. Vi får se. Vi börjar så här så får vi se hur det slutar!