Aktiva föräldrar

Allting går utom små, små barn


1 kommentar

Träning i vardagen – tävling utöver det vanliga

För snart två veckor sedan avverkade jag det (hittills) tuffaste tävlingsloppet jag medverkat i hittils (Kullamannen ultra). Efter ca 6 timmar och 45 minuters kämpande mötte mig den bästa hejkarklacken av alla på andra sidan mållinjen:

Världens bästa hejarklack!!!

På sätt och vis har ju Elliot även varit med och hjälpt till med träningen på sitt eget lilla sätt. Ända sedan i september, när jag anmälde mig till detta lopp har han nämligen varit en trogen partner i löpspåret. Om man inte har tillgång till så mycket backar så kan jag rekommendera att ta med barnvagnen på löpturen, det lägger till lite extra arbete (och hjälper så klart till i nerförbackarna) och så länge vagnen rör sig sover Elliot ;-). Sen kan ju vän av ordning helt klart ifrågasätta lite hur detta faller in under rubriken ”aktiva föräldrar” men se det då som ett försök att allmänt belysa möjliheterna till träning när det känns som att tiden inte räcker till (sen råkar min personliga vinkling vara att jag gärna vill tillbringa Elliots vakna timmar med honom snarare än ute i spåret).

Så om du är en av alla dom som känner att tiden inte räcker till för den träning du skulle vilja så låt mig dela med mig av mina tre tips:
-låt oss börja med det mest uppenbara föräldratipset: träna när barnen sover. Mitt i veckan innebär detta att när Elliot gått och lagt sig drar jag på skorna och kör antingen ett lättare kortpass eller kör intervaller (bra träning redan vid kort träningstid). Det kan vara imponerande rogivande att springa på en månbelyst landsväg, eller som häromveckan när försommarvärmen kommit känns det nästan som att vara på semester att vara ute i kvällsljus medan husfasaderna fortfarande värmer och uteserveringarna är fulla av glada besökare.

-låt dig inspireras av alla träningstips på nätet som finns för hemmagräning. Själv har jag kört programmet nedan 1-2 gånger i veckan. Inte att likställa med två timmar på gymmet men definitivt bättre träning än att sitta i soffan och tä ka på hur skönt det hade varit att gå till gymmet om man hade haft tid :-)

-inställning! Jag anser själv att jag är ganska träningssugen men det var inte förrän jag i januari kom fram till att jag faktiskt tränade för lite för att på allvar kunna ta mig runt 47km och 1275 positiva höjdmeter som jag faktiskt tog tag i det hela och föresatte mig att verkligen träna aktivt och inte bara när jag upplevde att jag hade tid (sen behöver det ju inte vara ett löparlopp som ger just dig din motivation utan det känner du bäst själv vad som är din morot).

Sist men inte minst vill jag passa på att tacka Sanna (och Elliot) för all support. De har stöttat mig hela vägen och haft full förståelse för att jag emellanåt har tillbringat mer tid i löparskorna än hemma. Nu laddar vi om och siktar mot ett långt mycket viktigare mål den 15/8 (eller när det nu blir)… och denna gången är det jag som ska stötta och hjälpa Sanna så mycket det bara går!!!


Lämna en kommentar

Julpulka, idoldyrkan och så lite tävling

Julen kom och gick, som den alltid gör. Ett intensivt december – med tokmycket jobb kombinerat med långweekend på snowboard i Hemsedal för Sanna, och en sista månad som pappaledig för Joakim – övergick i en relativt lugn julhelg hos släkten i Stockholm, och nyår som vi firade hos goda vänner i Gesunda, Dalarna.

Snön i Skåne försvann ju tyvärr lagom till 3:e advent, något som vi snöfantaster sörjde en hel del (till skillnad från många andra skåningar som mest tycker att snön är i vägen). Till vår stora glädje möttes vi dock av ett ovanligt vintervitt Stockholm när vi kom upp dagen före julafton. Julaftons förmiddag tillbringades utomhus i kusinernas pulkabacke – en skön start på en annars ganska stillasittande dag.

På juldagen hade vi – som de flesta andra som kanske ätit en aning för mycket och suttit en aning för stilla på julafton – planerat att ta en ordentlig långpromenad med barnvagn i det fina vintervädret. Dock hade det kommit så mycket snö så att det var i stort sett omöjligt att ta sig fram med barnvagnen på gator och trottoarer. Någon bärryggsäck hade vi inte med oss, och ut ville vi. Så det blev till att flytta åkpåse, regnskydd och barn till en pulka istället! Funkade hur bra som helst, Elliot sov gott i över en timme och hans föräldrar fick en skön, uppfriskande – ganska konditionskrävande – promenad i snön. Underbart!

Barnvagnspromenaden ersattes av pulkapromenad

Sedan senast har vi båda börjat jobba heltid igen, och Elliot har börjat på dagis. En stor omställning för hela familjen, och vi har varken hunnit vara speciellt aktiva eller hunnit skriva på bloggen. Joakim löptränar visserligen för ett terrängloppet ”Kullamannen” senare i vår, så allt som oftast är både Elliot och vagnen med ute på riktiga långrundor.

Som jag nämnde ovan så har vi även hunnit hälsa på våra goda vänner Torun och Pontus i Gesunda i Dalarna över nyår – och de är, utan att överdriva, en stor förebild och inspirationskälla just vad det gäller att vara Aktiva Föräldrar. Förutom att de är trebarnsföräldrar och heltidsarbetande lärare respektive läkare, så  driver de Gesunda Vandrarhem nära Gesundabacken. Men de lyckas ändå på något sätt göra allt de där de vill göra: segla, åka telemark, cykla mountainbike, köra en Svensk Klassiker, och lite annat smått och gott. De gör vad de vill, ungarna hänger med och har kul, och det verkar funka hur bra som helst! På så sätt är de nästan idolförklarade enligt oss. :)

Vi har även hunnit skicka in ett bidrag till tävlingen ”Light My Fire Adventures” – en tävling där man skulle beskriva sitt drömäventyr 2013, och kan, om man vinner, få sponsring för att genomföra just detta äventyr. Sju finalister kommer dessutom få blogga om sina äventyr. Kul idé, tyckte vi, och slängde ihop ett bidrag. Snart får vi veta om vi har gått vidare till final!!! Så håll tummarna… Och vem vet, oavsett om vi går vidare eller ej så kanske vi genomför hela friluftsprojektet ändå, nu när vi har börjat fundera på det och hunnit bli lite sugna.


Lämna en kommentar

På gradering med Capoeiragruppen i Göteborg

I snart fyra år har vi hjulat runt i Capoeira-rodan i Lund, först i Capoeira Capaz och numera i Volta ao Mundo. För de av er som inte känner till Capoeira är det en Afro-Braziliansk kampsport som utövas två och två i en roda (i princip en cirkel som begränsas av övriga spelare som samtidigt står runt rodan och sjunger/spelar capoeiralåtar). Spelet utövas oftast med varandra snarare än mot varandra och har inga fasta ronder utan de två spelarna håller på tills någon annan byter av den som har spelat längst. Kolla gärna in en av youtubefilmerna från den senaste graderingshelgen  här. Graderingscermonierna är en del av Capoeiran där man, i likhet med många andra kampsporter, byter ut sitt gamla Corda (typ bälte) mot ett med ny färgbeteckning för att markera för sig själv och andra hur mycket man har lärt sig.

I normala fall tränar vi på tisdagar och lördagar i en källarlokal i Kårhuset på LTH i Lund. Detta har vi kunnat göra båda två genom att vi till varje träning helt enkelt tar med oss Elliot och turas om att underhålla honom vid behov (ja, vi ska erkänna att vi tog en paus under den hösttermin när Elliot föddes eftersom det kändes lite ”over the top” att bara köra på innan vi hade haft någon som helst möjlighet att lära känna Elliot och vad han tycker om och accepterar). Visst hade vi lite funderingar i början men vi var raka och öppna mot våra träningskamrater och berättade helt enkelt att om vi skulle kunna fortsätta träna så måste vi ta med Elliot och vi svarar för att han inte stör någon annan och om det blir för mycket så får de andra säga till. Det har fungerat kanon, stort tack till alla våra träningskamrater som hela tiden har accepterat detta som den mest naturliga sak i världen och som numera nog nästan skulle bli lite besvikna om Elliot inte hängde med.

OK, Elliot har inga träningskläder än men är man tillräckligt lite är väl varje dag träning..?

För att återgå till förra helgens gradering så kände vi att det skulle vara kul att åka upp (vår ”moderklubb” ligger i Göteborg och därför är alla större cermonier/event/workshops där), men i så fall skulle det få bli under samma premisser som den vanliga träningen eftersom vi inte kände att vi ville skaffa barnvakt en hel helg för den sakens skull. Sagt och gjort, vi pratade med vår tränare i Lund och när vi kom upp till Göteborg så flaggade vi även för de ansvariga på plats och svaret blev som vanligt ”självklart ska in ta med er Elliot, det viktigaste är att ni kan vara med och sen får ni ta ansvar för att allting flyter så smidigt som möjligt utifrån era förutsättningar). Så istället för att Elliot skulle vara barnvaktad hela helgen (jodå, han tycker om det också men det känns ändå bäst när han kan vara med så mycket som möjligt och det känns bra att inte behöva belasta barnvakterna i onödan heller) eller att bara en av oss skulle åka så blev det en helg där vi fick tränat massor, fick nya intryck (och dessutom nya cordas) samtidigt som Elliot fick en upplevelse utöver det vanliga.

Elliot njuter av föreställningen från pappas axlar

Under hela själva graderingscermonin så satt antingen Elliot på någons axlar och tittade på människorna som hoppade runt, gick runt och lekte med de andra barn som fans på plats för cermonin, eller tittade på vad som fanns att titta på i gymnastiksalen vi var i. Under den del av cermonin när vi båda två skulle in och spela i samband med gradering så hjälpte Marco (en kompis vi träffat genom Capoeiran) till och höll Elliot nöjd så att vi kunde köra på utan att tänk på var Elliot var elöler om han var nöjd. Och Marco var inte den enda som hjälpte till, utan vid samlingar/genomgångar så knallade Elliot helt enkelt runt och hälsade på alla som log snällt mot honom och vissa av dessa ville även hålla honom och snacka med honom under vissa av träningspassen vilket ytterligare förenklade för oss att få tränat båda två. Nej visst, även solen har sina fläckar och det ska erkännas att det var två personer som ganska tydligt tyckte att vi gjorde fel som tog med Elliot (även om de inte sade någonting rakt ut) men så länge vi har varit öppna mot de som är ansvariga och övriga 78 personer tyckte det var roligt, eller i alla fall OK, så får det betraktas som deras problem och inte vårt!

Summa summarum var det en kanonhelg och ett stort tack ska riktas till alla de som visade både acceptans och glädje över att vi var där alla tre. Kanske är det för att viljan att utöva Capoeira hänger samman med en önskan att tillhöra en mer sydlänsk kultur, som vi inbillar oss är mer öppen och gemensam, eller bara det faktum att folk i allmänhet är hjälpsamma och tycker det är kul med personer som ser möjligheter istället för problem. Vi är i alla fall glada över att vi har tagit för oss och gett både våra normala träningskamrater, och de klubbkamrater i Göteborg vi träffar väldigt sällan, chansen att visa hur glade de är över att vi fortsätter vara en del av klubben även efter att vi har skaffat barn och att träningen går lika bra med en extra person i hallen (kommer nog någon blogginlägg längre fram om de vanliga träningarna ;-).