Aktiva föräldrar

Allting går utom små, små barn


Lämna en kommentar

Planera småbarnsresa – om vänstertrafik i Asien och bilbarnstolens vara eller icke vara

I snart ett år har bloggen legat vilande. Det låter klyschigt, men saker kom i vägen, helt enkelt. Först en ganska tung graviditet – 3 månaders stillasittande på grund av foglossningar gör inte direkt att man känner sig som en aktiv förälder – och sedan omställningen det innebar för hela familjen att helt plötsligt vara fyra istället för tre. Tiden och orken för olika typer av aktiviteter överhuvudtaget har absolut varit mindre, för att inte tala om tiden och orken att dessutom blogga om de eventuella aktiviteter vi ändå har fått in i livet…

Men givetvis har vi inte gett upp i kampen för att kunna hitta på så mycket skoj vi bara kan trots att vi har blivit småbarnsföräldrar. Redan innan Sixten föddes började vi så smått planera en långresa, och han hann inte bli sådär värst gammal innan vi hade bokat biljetterna till Malaysia. Nu är vi precis alldeles nyligen hemkomna från resan, sådär lagom brunbrända och fräscha och jetlaggade. Vi håller fortfarande på att smälta intrycken från resan, och vi kommer lägga upp både foton och reseberättelse här på bloggen för den som vill läsa, men i det här inlägget har jag valt att fokusera på själva planeringen inför resan. Som en före detta total planeringsmotståndare – jag har alltid velat vara spontan, oberoende, och lite galen på mina resor, med friheten att följa minsta nyck eller tillfälliga resekamrater mot oväntade äventyr – har jag nu så smått börjat inse tjusningen med att grotta ner mig i guideböcker, reseforum och kartor långt innan det bär av. Att resa med barn kräver lite mer planering, men faktum är att det är ju riktigt roligt att planera också!

Att valet föll just på Malaysia berodde på en rad olika saker. Sydostasiens klimat och mat lockade, men vi ville inte låsa in oss på ”svennecharter till Thailand” (som goda vänner till mig har valt att kalla sina semestrar), avspärrade från verkligheten och utan att behöva tänka själv. Samtidigt ville vi inte ta oss vatten över huvudet, och i vår iver att ta oss ”off the beaten track” hamna någonstans med alltför många exotiska sjukdomar och giftiga djur. När vi googlade på ”resa med barn” hittade vi ett välskrivet och inspirerande reportage från Vagabond om just Malaysia, och det var så vi först fick upp ögonen för landet. Min yogainstruktör är från Malaysia och via henne fick jag både inspiration och tips. Malaysia framstod helt enkelt som ett behändigt land att resa i med små barn (bekanta refererade till det som ”Asien light”) utan att för den sakens skull bli tråkigt. Ju mer vi hörde oss för, desto mer lockande lät det. Och innan vi visste ordet av var biljetterna bokade.

Vi var borta ganska exakt en månad. En månad känns tillräckligt länge för att klassas som en ”långresa”, men samtidigt inte så länge att Elliot skulle hinna glömma bort alla dagiskompisar och släktingar som väntade här hemma. Och rent krasst: det var ungefär så länge vi bedömde att vi skulle ha råd att vara borta utan att behöva snåla på resan. Att bo på de sunkigaste vandrarhemmen, åka de skraltigaste bussarna och bara äta Pringles till middag är liksom inte aktuellt längre när man har med sig småbarn på resan. Tillräckligt stora hotellrum för att rymma hela familjen, dessutom gärna rent och fräscht, och definitivt med AC, kändes som något slags minimikrav. Vi ville inte heller behöva leta runt efter den absolut billigaste restaurangen och sedan bara leva på fried rice hela semestern. Därför ville vi ta lite extra höjd rent ekonomiskt när vi planerade hur länge vi kunde vara borta.

Den största nöten att knäcka under planeringsstadiet var, tyckte jag, att bestämma hur vi skulle förflytta oss inom landet när vi väl var där. Själva flyget dit är väl sin sak, men sen då? Hur tar man sig från flygplatsen till sitt hotell? Taxi ja, men de har ju knappt ens säkerhetsbälten, ännu mindre bilbarnstolar… Hur ska man tänka kring det? I vår guidebok stod det att busschaufförerna körde som galningar och att tågtrafiken i landet var relativt begränsad. Inrikesflyg till höger och vänster känns knappast speciellt miljövänligt, och dessutom kvarstår ju problematiken med hur man tar sig till och från flygplatser. Visst hade man kunnat ta med ett babyskydd till Sixten, men Elliots stol är ju betydligt större och otympligare, inte kan man väl släpa med en sån till andra sidan jorden? Och tar man med bilbarnstolar på flyget får man inte ha med barnvagn, och det ville vi ju ha… Nej, hur vi än vände och vred på det så kändes det som att vi inte blev något klokare.

Tillslut hade vi ändå en plan. Planen innefattade flyg till Kuala Lumpur, sedan inrikesflyg upp till Langkawi, båt till Penang och sedan hyrbil tillbaka till Kuala Lumpur. Hyrbilen hade vi bokat hos en uthyrare som tillhandahöll just bilbarnstolar, och med den lösningen kom vi delvis runt problemet med att annars behöva ta med våra egna från Sverige. Jag var visserligen inte överförtjust i tanken på att köra vänstertrafik i Asien, men vi visste helt enkelt inte hur vi skulle göra annars. Hyrbilen, inrikesflyget och de två första boendena var också det enda vi bokade hemifrån. Vi ville ha möjlighet att vara lite spontana och känna efter på plats vad vi var sugna på att göra och vart vi var sugna på att åka. Men en hyrbil skulle vi ha iallafall, det var det enda vi var helt säkra på!

Men… det blir aldrig som man tänkt sig, och planen med hyrbilen skrotade vi efter bara några dagar på Langkawi. Vi började bli sugna på att ta oss ut till öarna på östkusten, och det blev helt enkelt för krångligt med en hyrbil, där fanns ingenstans att lämna tillbaka den och vi var inte sugna på att låta den stå obevakad på någon parkering en vecka medan vi var ute på någon ö långt ute till havs. Efter att ha pratat med lite folk på plats började vi inse att vår guidebok nog hade överdrivit några snäpp vad det gällde de livsfarliga busschaufförerna. Och dessutom insåg vi att det skulle bli väsentligt billigare att avboka bilen och köra på bussar och tåg istället. Och när vi väl hade tagit det steget utanför vår comfort zone – vi klarade oss alltså helt och hållet utan bilbarnstolar, en hel månad! – så förstod vi ju att det var ett mycket roligare sätt att resa på! Att dela tågkupé på nattåget med lokalbefolkningen, eller för den delen att åka minibuss med ett gäng backpackers, är ju betydligt festligare än att sitta själva timme efter timme i en tråkig bil. Och, sist men inte minst: jag slapp köra vänstertrafik i Asien! En stor lättnad faktiskt, om jag ska vara ärlig.

Så, för all del, planera så mycket du vill, men var inte rädd för att ändra planerna under resans gång, om det känns rätt! Det är omöjligt att förutse allting hemifrån, även om man försöker.

På bussen - utan bilbarnstolar

På bussen – utan bilbarnstolar

Här kommer våra bästa tips för dig som planerar en långresa med små barn:

  • Läs in er! Givetvis på resmålet som sådant, men gärna minst lika mycket på hur det är att resa med barn generellt sett. Våra boktips är ”Travel with children” från Lonely Planet, och ”Resor med barn” av Katarina Markiewicz från Ica Bokförlag. Den första listar olika resmål utifrån hur barnvänliga de är, medan den andra är full med matnyttiga tips kring långflygningar, reseapotek och olika typer av boenden.
  • Fråga runt i bekantskapskretsen. Det är alltid någon som känner någon som har varit där redan, och som kan förmedla kontakter. Folk är generellt sett väldigt glada för att dela med sig av erfarenheter och resetips. Det boende vi var absolut mest nöjda med i Malaysia, La Pari Pari på Langkawi, hittade vi inte i någon guidebok, utan det var min yogainstruktör som känner ägaren till hotellet, och tipsade oss om att vi borde åka dit.
  • Om barnen är lite större än våra barn så är det nog en bra idé att låta barnen ta del i förberedelserna så mycket som möjligt. Läs in er tillsammans, titta på bilder, laga mat från landet, prata om vad ni vill göra, etc. Eftersom Elliot bara är drygt 2 år blev hans delaktighet i planerandet ganska minimal. Det handlade i princip om att titta på en världskarta och peka på Malaysia och sedan prata lite om att man kan bada där. Men hade han varit lite äldre hade vi nog lagt mer tid och energi på att involvera honom i förberedelserna.
  • Planera och boka precis så mycket som du själv känner dig bekväm med. Men kom ihåg att ta höjd för att ALLTING tar längre tid med barn. Man behöver fler pauser, och orkar kanske inte resa lika långt på en dag som man hade gjort om man hade varit själv. Och barn behöver ibland en dag eller två för att bara vänja sig vid nya platser. Planera in ”vilodagar” efter resdagar, då man inte har några aktiviteter utan bara tar det lugnt och går och känner in de nya omgivningarna.
  • Börja packa i god tid. Och då menar jag verkligen i god tid. Det är en hel vetenskap att packa inför en resa med små barn, och mycket kan man behöva tänka igenom både en och två gånger innan man får rätt på det. Förutom kläder och tandborstar till hela familjen så är det så mycket annat man ska tänka på: om man till exempel som vi har tänkt åka båt så ska man kanske ha flytvästar med sig till barnen, för det är inte säkert att det finns i barnstorlekar överallt. Lite tips kring packning och förslag på packlista hittar du här.
  • Ha inte för höga förväntningar! Det låter kanske som en lite tråkig uppmaning, men det är ändå värt att nämna. Om du förväntar dig att familjen ska vara i total harmoni och barnen ska vara glada och nöjda 24-7 bara för att ni är på semester så blir du oundvikligen besviken. Bäbisar vaknar fortfarande på nätterna (speciellt om de är jetlaggade) och tvååringar kan fortfarande sätta sig på tvären, matvägra eller få vredesutbrott vid de mest oväntade tillfällen. Detta upphör inte bara för att man åker på semester. Snarare ökar frekvensen, att resa är påfrestande när man är liten! Man tvingas somna på nya okända ställen, man får äta mat man inte känner igen och man utsätts för främmande människor som hoppar på en och vill nypa en i kinderna stup i ett.

Mina förväntningar innan vi åkte var extremt låga. De bestod i princip av en längtan bort från vinteroveraller, och efter att slippa tömma diskmaskinen. Jag skojar inte. Som en liten bonus vågade jag ibland fantisera lite om god mat (som jag dessutom skulle slippa laga själv) och sol och värme. Men annars hade jag INGA förväntningar. Jag var snarare förberedd på att det skulle bli jobbigt. Och det blev det. Ibland. Men egentligen inte jobbigare än hemma. Och eftersom jag var förberedd på det så kunde jag istället njuta fullt ut av varje sekund! Av den fantastiska maten – det malaysiska köket består av en fantastisk blandning av indiskt, thailändskt och kinesiskt, och jag tror inte att vi var missnöjda med maten en enda dag! Av vacker natur och arkitektur, av sol och värme, av mötet med ett nytt land och en ny kultur. Men framför allt njöt jag av att bara vara tillsammans med familjen så mycket, och på ett så avslappnat sätt.